.

Idag den 12 September är det exakt ett år sedan jag hade ett tårfyllt farväl med familjen hemma innan jag åkte till flygplatsen för att bege mig på mitt livs största äventyr. När jag tänker efter så tror jag inte att jag var fullt medveten om vad jag gav mig inpå. Au pair skolan var hemsk och flygresan till Chicago likaså, jag var så nervös och orolig för att träffa barnen, tänk om de inte skulle gilla mig? Men jag kan säga det nu att jag fått två småbrorsor och en familj på andra sidan jorden som jag alltid kommer vara välkommen till, närsomhelst. Jag var så lyckligt lottad över att få den absolut bästa värdfamiljen på hela jorden, de tog in mig med öppna armar och behandlade mig som en familjemedlem. Det har inte varit en dans på rosor det här jobbet vilket många tror. Jag har haft hemska dagar då pojkarna varit frukatnsävrda, jag har haft väldigt långa arbetsdagar över sommaren och jag har haft dagar då jag bara velat vara hemma. Men när man tagit sig genom allt så kan jag säga att den realtionen jag har med barnen är så stark för att vi gått igenom så mycket tillsammans. Dom vet att jag kan sitta och dunka musik i bilen, skratta, skämta och ha vattenkrig med dom men de vet också att jag kan ryta till och att jag inte låter dom behandla mig hursomhelst. Jag har växt något så otroligt mycket under det här året, de kommer vara en helt ny Siri som landar på Kastrup på lördag om tre veckor. Att sättas i ett nytt land, ny kultur, nytt språk med absolut ingen man känner med sig är krävande. Det är det som gjort att jag fått så otroligt bra kompisar här som jag alltid kommer ha kontakt med och som ligger så otroligt nära mitt hjärta. Vi har gått igenom allt det här tillsammans, vi hade varandra som vår trygghet när vi var ledsna. Vi är i en utsatt situation och det har varit guldvärt att ha mina Chicago brudar vid min sida under det här äventyret. VI har haft så jävla kul ihop. VI har gjort något hela tiden och skrattat så otroligt mycket tillsammans. Och Chicago, min stora kärlek. Vilken tur att jag hamnade precis här, det är min favorit stad utan tvekan. Jag kommer sakna att inte kunna gå på Michigan avenue en söndag eller käka lunch i Millenium Park. Det är jobbigt att tänka på allt man lämnar, det här har varit mitt liv i ett år och nu ska jag säga upp allt familjen, vänner, bankkonto, gymkort, min nyckel och min telefon till någon annan. Men det är dags för nya äventyr. Man kan inte va au pair hela livet. Jag är väldigt klar med jobbet som au pair men skulle gärna flyttat med familjen lite närmre för fy fan vad jag kommer sakna dom. Avskedet från familjen och alla vänner här i USA tar jag efter Hawaii för nu, nu är det fest. Jag firar ett jävla år i USA, jag klarade det! Jag är så stolt och glad över att den här dagen är här. Jag kommer fira på bästa möjliga sätt: med semester. Om en timme sitter jag på tåget mot Chicago med min älskade Jenny för att bo där i en vecka innan jag åker tillbaka, sover en natt hemma och sen har vi tjejerna en sleepover hos Verran innan vi lyfter mot Hawaii. Jag klarade det. Life is good.
Let's pop the champagne