.

Hon har återuppstått. Vet inte huruvida detta kommer bli någon vana men ett litet inlägg är aldrig fel, sisådär ett halvår sedan. Okej, insåg precis attdet faktiskt är på dagen ett år sedan jag satte mina fötter på svensk mark igen efter 13 månader i staterna. Jisses vad tiden går fort. Hann vara i skåne till julen, tog igen all tid och umgicks med vänner och familj och uppskattade vardagslivet på ett helt annat sätt än tidigare. Men jag lbev snabbt uttråkad och bestämde mig för att plugga och lite av en slump så blev det sjuksyrra i Uppsala. Ambulansvårdare är målet. Utbilndingen är superkul framtills nu då vi går igenom den köttigaste kursen som flest kuggar på. Hela kroppen ska analyseras och då snackar vi in till minsta cell. pust. Inte konstigt att man drömmer sig bort om en enkel söndag i mitt älskade Chicago. Värdfamiljen har jag bra kontakt med och vi ska ses i sommar men på grund av jobb kommer jag inte kunna åka dit vilket gör ont att veta. För jag tror inte att någon som inte varit au pair förstår känslan av att ha fyra personer på andra sidan jorden som man älskar så otroligt mycket, hur ont det gör att vara så långt borta Från att träffa dom var dag till att nu höras någon gång per vecka. Det är tungt. Inte konstigt att jag drömt om Chicago, Usa mina värdföräldrar, värdbarn eller Luke varje natt sedan jag kom hem. Ett halvår sedan. Det känns