.

Det var det här inlägget jag aldrig jag trodde att ja gskulle skriva. Jag sitter med ett knökat handbagage och en proppad handväska på terminal nummer 5 på gate nummer nio på Chicagos flygplats O'hare. Avskedet från vänner gick okej men avskedet från familjen kunde verkligen inte gått sämre. att jag trodde att de skulle bli fruktansvärt var tydligen inte nog, det var tusen resor värre.Lillkillen och pappan åkte iväg imorse så fick spänna fast honom i bilen medan hon skrek och grät och stänga igen dörren så de kunde åka. Den äldsta var hemma hela dagen, kunde inte gå till skolan för att han grät så mycket. Jag tror det räcker med beskriving hur avskedet från honom blev. Vi låg i soffan hela dagen och grät. Hans mamma kom hem och jag insåg att hon omöjligt skulle kunna köra mig till flygplatsen så jag ringde en taxi så hon tog hand om honom, drog honom från mig när taxin stod utanför. Att hon sen grät floder gjorde det inte lättare. Vråltjöt i taxin hit så jag använde upp taxichaffisens alla kleenex näsdukar. Fick iväg tre väskor för priset av en, om det var för att dom såg att jag var förstörd eller för att dom gjorde något fel, det vet jag inte. Nu sitter jag här. Helt slut. Har inte sovit bra sedan vi kom tillbaka till honolulu, inatt sov jag tre timmar och tårarna idag har inte gjort mig piggare. Men nu, nu är jag såå avslappnad, ledsen över avskedet, men sååååå excited för att träffa alla imorron! Next stop Sweden